Ja, det ska ju till att vara jag själv då. Jag är ju privat ett vandrande kaos, lyckligtvis håller jag mig organiserad när jag jobbar och har planer för allt, men privat.. ja då släpper jag väl på allt det där.
Idag när jag skulle lämna barnen kom det ett “litet” skyfall. Eftersom telefonen låg i en ytterficka i byxorna tänkte jag att jag tar ut den så att den inte blir ännu blötare eftersom jag redan var genomblöt efter att ha gått ut till bilen och stuvat in barnen. Därefter åkte jag hem för jag behövde torra kläder, när det rinner i vatten i skorna för att byxorna är så blöta vet man att det är läge att byta kläder 
. Sen började jag leta efter telefonen eftersom det var hög tid och mer därtill att åka till jobbet, men inte tusan hittade jag den. Så lite lagom försenad (6 min) stämplade jag in och jobbade. Sen grunnade jag hela dagen på var tusan jag gjort av telefonen, att medvetet lämna den hemma hade kännt bättre, men att inte ha en enda aning är lite jobbigt för jag hade ju lika gärna kunnat tappa den i en vattenpöl. Nåväl, hemma igen ber jag Silvio ringa till den och nog tusan ligger den på sängen av alla ställen. Där kollade jag ändå flera gånger när jag letade. Nåväl, slutet gott. Och såhär gör jag med minst en pryl minst varje dag. Hopplöst!
