Eller historien om ingen och någon i ny tappning.
Jo, den där hinderbanan jag pratade om. Är det så att man behöver öva upp lite slalomskills, tresteg eller kanske längdhopp så är den toppen. Faktiskt. Har man andra intressen så kanske det inte riktigt fyller sitt syfte. Det stora problemet i det hela är väl mest att ingen gör jobbet. Det första steget i hinderbanan är att öppna dörren, den kunde ibland förhindras av den allt yvigare samlingen returpapper som lagts bakom dörren i väntan på att någon ska orka ta med det ut till sophuset. Kommer man så långt att man har lyckats öppna dörren får man tåtrippa mellan 15 (okej kanske 7) par skor som ligger strösslade över hela golvet. Ingen var sugen på att ställa dem på skohyllan. Har man lyckats passera skoströsslet helskinnat och utan bruten lårbenshals väntade en litet alptopp med overaller. Ingen tyckte ju att de skulle hänga på de snyggt monterade krokarna. Och som lite extra glasyr på kakan stod den en gunghäst under hatthyllan, anledning okänd.
Men nu kan det bli lördag!
